De Fördömdas Drottning

Jag är klar med boken, det tog fyra dagar vilket jag tycker är en klart accepterad läshastighet. Iallafall om man tänker på att jag var i skolan två av dagarna. Jag hittade några guldkorn i texten, Anne Rice är väl inte direkt känd för att skriva böcker fyllda av humor men när hon gör det börjar jag asflabba(fast det gör jag åt allt nu förtiden). Som när Armand förföljde Daniel Malloy och väckte honom en natt med att skrika:
"Gå till den där telefonen och ring till Paris! Jag vill se om den verkligen kan tala med Paris!"
"Ring själv, för helvete!" hade Daniel vrålat. "Ska du säga till mig att du är femhundra år gammal och inte kan använda en telefon! Läs anvisningarna. Är du någon slags odödlig superidiot, eller vad är det? Jag har inte tänkt ringa!"

Eller slutet när Lestat har skrämt en gammal man och erbjudit honom evigt liv. Louis blev arg och skällde ut honom:
"Du är en riktig djävul, Lestat!" sade han. "Jo, det är du. Du är djävulen själv!"
"Jag vet det", svarade jag och njöt av att se vreden fylla honom med så mycket liv. "Och det är härligt att höra dig säga det, Louis! Jag behöver höra dig säga det. Jag tror inte det finns någon som kan säga det som du. Får jag höra nu! Säg det igen. Jag är en riktig djävul. Tala om för mig hur hemsk jag är. Jag mår så bra av det!"

Nu måst jag stoppa innan jag skriver ner hela boken, men en sista sak får jag skriva. Det som rörde mig mest var faktiskt när Louis och Lestat besökte sitt gamla hem och såg gamla minnen av Claudia dansa runt som spöken i huset. Jag höll på att börja gråta flera gånger(vilket jag börjar göra åt det mesta nu förtiden det med).

Till alla som tänkt läsa boken och som jag avslöjat allt för nu: Jag ber om ursäkt, men det finns fortfarande många godbitar kvar att själv uppleva trots slutet torde vara klart för alla som vet handlingen i viss mån...

Och en sista detalj, jag är helt på det klara nu att Louis är min klara favorit bland alla Annes vampyrer.