Kommentarer från en bokknarkare och spelnörd...

Jag erkänner, jag är djupt beroende. Jag fungerar inte utan att läsa, blir trött och sliten, orkar inte göra något. Men i lördags när jag bestämde mig för att läsa ut "Tärningsspelaren" efter en lång och svår lästorka, då brast allt. Helt plötsligt var jag glad och hyfsat energifull igen, ett mirakel! Jag börjar förstå hur Edward och company mår efter två veckors diet och sen ett skrovmål. Helt fantastiskt, helt enkelt! Idag lånade jag en liten bok som heter "Uppvaknadet" ur serien "Vampyrens kärlek". Den var slut på ca 2 timmar. Jag läste den för första gången för några år sedan, då var den långt mycket bättre! Jag tyckte den var lite sliskigare den här gången, och då är jag ändå ett Twilight-fan! Nä, jag måste hitta tvåan, sen ska jag nog inte röra serien på ett bra tag, den kommer inte till sin rätt när jag längtar efter en kvalité så mycket högre.

Sen har jag ett annat problem, min bror ockuperar vardagsrummet. Han har fått tag i ett spel som heter "Bioshock". Även om jag inte direkt får mardrömmar av att se honom spela det och inte riktigt kan sympatisera när har blir jagad av "splicers" så måste jag erkänna att jag förmodligen hade blivit livrädd om det gällt mig själv. Det är något fruktansvärt irriterande med musiken. Den påminner om cirkusar och clowner. Jag gillar inte clowner. Det kanske är alla gamla skräckisar med clowndockan som "the big boss" som har fått mig nervös av det men jag gillar verkligen inte clowner. Iallafall har jag inte varit mig lik sedan jag spelade "Super Mario N64". Spökbannan var en mardröm i början, fast sen insåg jag att den var ganska ofarlig. Spökena är så blyga att de inte ens vill man ska se på dom, ha! Ljuva minnen, jag minns fortfarande hur jag klev upp tidigt på sommarmornarna bara för att spöa upp några bomb-ombs eller samla röda mynt, suck...