*SPOILER*
Ja, boken är väl mer känd under Frankenstein, men jag kan inte hjälpa att gilla den andra, mer okända halvan av titeln. När jag väl läst lite om vem Prometeus var, då kan jag inte hjälpa att gilla titeln ännu mer. Prometeus var den titan som lärde människorna att skapa elden och använda den, i alla fall enligt den grekiska mytologin. Som straff band Zeus honom till en klippa, och lät varje dag skicka en örn för att hacka ut hans lever. Varje natt/morgon växte levern ut igen och tortyren fortsatte. Lite så var det att läsa om Victor Frankensteins liv, varje gång han försökte fnna lycka tog hans monster grymt bort den.
Handling: En forskare, Robert Walton, åker till ishavet(närmare förklaring till var ges ej vad jag kan minnas) och ser en släde med en man åka förbi, långt borta. Snart hittar de även en annan man, halvt ihjälfrusen, och de räddar honom upp på skeppet. Walton längtar efter en vän att prata med, och kommer bra överrens med Victor Frankenstein. Victor berättar om sitt liv, om hur han drevs in på forskningen och om hur han lyckades framställa en man (hur han gjorde vägrade han berätta). Men när monstret vaknade var han så ohyggligt ful att Victor flydde och blev deprimerad. Han togs senare hand om av sin familj och vänner, men blev aldrig fri från sitt monster. Monstret själv blev tvungen att ta hand om sig själv, och lära sig allt från början. Men människorna skyr honom tack vare hans utseende, och han börjar i sin ilska hämnas på Frankenstein.
Boken var precis som vilken annan klassiker som helst, läsvärd. Den var beskriven i den still jag antar var modern på 1700-/1800-tal, lite för broderad med hedersbetygelser i brev men annars helt okej. Det bästa var att man fick höra både monstrets och Frankensteins version av händelserna, och på slutet blir det väldigt svårt att bestämma vem som hade handlat moraliskt rätt. Å ena sidan monstret, som bara ville väl men ändå blev avskydd, och till slut började mörda som hämnd, å andra sidan Frankenstein som handlade i okunskap, blev av med alla han älskade, men som vägrade ge Frankenstien en följeslagare. Jag ska grunna på det ett tag till, men rekomenderar ändå starkt boken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar