Usch, usch vad jag avskyr det svenska namnet. Men själva boken var läsvärd, även om den var hemsk ibland. Jag har velat läsa den länge, mest för att jag hört en hel del om den och själv velat kunna ha en åsikt, vilket jag har nu.
Handlingen utspelar sig i början av 1800-talet, där unga mr Lockwood har hyrt ett hus av den otrevlige mr Heathcliff. Han blir förvånad av ogästvänligheten, och ber sin hushållerska berätta historien om sin märklige hyresvärd och granne. Hon börjar berätta en historia som varar från det att hon var barn, till nuet. Om hittebarnet Heathcliff, om hur han blev omhändertagen av den snälla mr Earnshaw, om hur han blev mobbad av mr Earnshaws son, och om den stora vänskapen och kärleken mellan Heathcliff och Catherine, Earnshaws dotter. När mr Earnshaw sedan dör tvingas Heathcliff att arbeta som dräng, och svär att hämnas.
Jag vet det är en ganska lam beskrivning, men säger man mer avslöjar man hela boken. Vad jag uppfattade som själva huvudhandlingen tog slut ganska exakt efter halva boken och kom inte tillbaka förrän precis i slutet. *SPOILER* Och nu till bokens stora besvikelse: Heathcliff. Vad jag inte förstår är hur man kan komma på att göra en människa så grym, och han blir bara värre ju längre boken lider. Enda gången jag tyckte om Heathcliff var när Catherine dog, och det var för att han visade känslor. Jag vet att man inte borde glädja sig åt andras sorg, men för en gångs skull var det riktigt härligt att få läsa om något så hjärtskärande. Det knep i hjärtat när Heathcliff lurade Cathy att gifta sig med Linton, som bara visade sig vara egoistisk och grym. Men till slutet ordnade det sig ändå till det bästa, och jag tackade min lyckliga stjärna för att boken var slut. Visserligen var den bra, men det dröjer innan jag vill läsa om den.
